Jag leder just nu en förändringsprocess på en skola i södra Sverige. Alla medarbetare är samlade och de ska tillsammans skapa ett starkare, smartare och vänligare ”vi”. Ett ”vi” som inte bara får effektivare samarbeten och bättre resultat utan som också har väldigt mycket roligare. Ett inre och yttre bemötande som gör att alla vill gå till skolan. Alla. Alltid.
Ni som träffat mig eller läser det jag skriver vet att jag älskar förändringsprocesser. Jag älskar att varsamt utmana människor till nya insikter, nya möjligheter, nya framgångar. Det är när vi kärleksfullt pushar varandra framåt med mod, men också en tydlig och varm välvilja, som vi skapar den bästa jordmånen för en spirande utveckling. Framåt och uppåt. Det behöver inte gå fort. Verkligen inte. Långsamt leder också någonstans, som Lisa Nilsson sjunger.
Men varför går det ändå fortare för vissa att nå nya insikter om sig själva och sitt beteende medan det går långsammare för andra? Det finns säkert många möjliga svar på det, men tankar om vem vi är, vilken roll vi spelar för vår omgivning, våra önskemål och mål – helt enkelt kärnan i oss – är till syvende och sist det allt handlar om. Dessa tankar blir grunden till resten av vårt beteende. Som grunden vid ett husbygge. Men att se sin sanna grund, sina verkliga kärnvärderingar och grundläggande tankar om sig själv och världen är inte så självklart som det låter. De flesta av oss har inte verktygen för att titta tillräckligt långt in. Vi skalar löken lite, fäller kanske en tår, och sen slutar vi. Löken är ju skalad. Men det finns fler lager. Många fler lager. Du behöver naturligtvis inte gråta (vi lämnar liknelsen med löken där), men du behöver nå längre in för att till fullo förstå varför du tänker som du tänker och gör som du gör.
Jag brukar tala om att se sin kommunikation, sitt beteende om man så vill, som att det vore en teaterpjäs eller en film. Om det vore en scen, med en betalande publik som i varje givet ögonblick kan välja att resa sig och gå, hur skulle vår kommunikation då se ut? Om din kommunikation vore en film, skulle du våga axla huvudrollen då? Och skulle din publik få se ditt sanna jag, eller någon som du tror att de vill se? Vi människor kan sniffa oss till såväl äkthet som falskhet – att spela en roll är aldrig en bra idé. Men att känna sin sanna karaktär, och visa den!, bygger tillit och relationer. Och med relationerna skapar vi de effektiva teamen och når de önskade resultaten.
Jag vet, liknelser är aldrig direkt och totalt överförbara till verkligheten. Men de hjälper oss att se saker ur ett nytt perspektiv, att utmana våra gamla tankar och det tycker jag att vi ska göra oftare.
På tal om tankar – jag snubblade över en artikel idag. Om just grundtankar.
https://www.motivation.se/innehall/grundtankar-gamla-och-nya/
Lökbild: Photo by Erda Estremera on Unsplash
Senaste kommentarer